Home is where the heart is
Ibland blir inte allt riktigt som man har tänkt sig. Jag gav mig in på det här med intällningen om att jag skulle få ett roligt och minnesvärt år. Minnesvärt blev det, men inte särskillt roligt. Det finns flera anledningar till att saker inte funkade, men huvudorsakerna var värdfamiljen och skolan som jag har nämnt tidigare.
Jag vet inte riktigt vart jag ska börja när det gäller skolan. För det första så tror jag att skolan var rädd för att jag som utlänning skulle sänka deras betygssnitt, så de sa att jag borde välja BTEC-kurserna och bara tre istället för fyra ämnen. Jag som ensam och ovetande gjorde såklart som de sa och valde BTEC Science, BTEC Sports och A-level Enligsh Lit&Lang. Till en början var allt okej, men jag började inse mer och mer att BTEC-kurser var till för personer som inte hade tillräckligt bra betyg för att läsa A-levels, dessutom så visade sig också att English Lit&Lang var den lätta av de två engelskakurserna. Jag säger inte att allting var för lätt, jag har lärt mig en hel del, problemet är det att de personer som hade valt samma kurser som jag var ju de som inte hade några ambitioner alls. Jag blev utanför den sociala gemenskapen i BTEC-klasserna eftersom att jag inte är den som springer runt i klassrummet trotts att läraren hotar med underkänt och kvarsittning. Tillslut satt jag bara tyst i ett hörn och jobbade själv och var den enda som lämnade in saker i tid.
När jag inte hade lektion så hade jag free, vilket jag då hade två gånger om dagen istället för en som de flesta andra hade. På min free satt jag med en laptop och slösurfade. Ibland pluggade jag lite saker inför tvåan i det svenska gymnasiet, men det är svårt att motivera sig själv. Dessutom så slösurfade jag på mer en hälften av mina BTEC-lektioner också eftersom att jag ofta var klar med arbetet när man skulle. Och efter ett antal timmars slösurfande så tröttnar man liksom.
Efter jul fick jag även hoppa in i kemiklassen efter att ha bönat och bett Mrs Rochford, men den låg ju på den fruktande "twiligth hour" efter skolan. Och även om jag gillar kemi så innebar ju det att jag hade lika tråkigt i skolan, och sen lite längre dagar så att jag missade träningar.
De första fem månaderna av mitt år bodde jag med en ensamstående Iransk värdmamma och min värdsyster ifrån Schweiz. Våran värdmamma gjorde nog alla fel man kan göra. Hon utnyttjade oss för att få pengar och allt hushållsarbete gjort.
Vi diskade, städade, fixade och lagade allt som kan tänkas behövas fixas och lagas. Och sällan fick vi ens ett tack. Hon lagade dock all maten, men det var nog endast för att hon inte ville att vi skulle se att maten var över ett år gammal vid flera tillfällen. Dessutom så gillade hon att sätta ettiketter på folk och att favorisera, och jag hade då otur att inte bli favoriten och därför var allt som hände mitt fel. Om elementet var trasigt, ja då var det mitt fel. Om dörren till frysen var öppen, ja då var det mitt fel också. Dessutom så var hon totalt ointresserad av andra kulturer, jag tror inte ens hon visste ifrån vilket land jag kommer.
Som ni kan förstå så mådde jag inte särskillt bra där. Nu tänker väl alla "Ja, men varför bytte du inte familj då?" Tro mig, jag försökte. Flera gånger sa jag att jag mådde skit och att jag ville byta till min IEC. I början var jag dum nog om att bli övertalad om att ge henne en chans till. Men det var ju uppenbart att hon inte skulle ändra sig, så jag sa att jag inte ville ge henne fler chanser. Då möttes jag istället av att folk sa åt mig att jag var bortskämd och att jag hade för höga förväntningar. De orden sårade mig rejält, för tro mig när jag säger att jag kämpade för att jag verkligen ville att det skulle bli bra.
Någon gång vid nyår insåg jag att bara halv tiden hade gått och att jag måste göra något åt saken. Jag ringde igen och sa att jag ville byta och fick nu svaret att det inte fanns några andra familjer. Men jag gav mig inte utan ringde även mina föräldrar som satte press på EF i Stockholm. Så efter kanske en månad så kunde jag äntligen få byta familj.
Den nya familjen var snälla, men allt hade redan gått så långt då. Och en ny familj gör ju inte skolan bättre.
Jag var i England i ganska exakt 6 månader, och de dagarna som var bra var inte särskillt många. Tillslut så fanns det ingenting som kunde trösta mig förutom tanken på att åka hem så snart jag kunde.
Så i torsdags så tog jag bussen ner till Heathrow och flyget till Arlanda där jag möttes av min familj. Sen dess har jag åkt runt och överraskat vänner och bekanta och jag tror aldrig att jag har mått så bra förut.
Jag var i England i ganska exakt 6 månader, och de dagarna som var bra var inte särskillt många. Tillslut så fanns det ingenting som kunde trösta mig förutom tanken på att åka hem så snart jag kunde.
Så i torsdags så tog jag bussen ner till Heathrow och flyget till Arlanda där jag möttes av min familj. Sen dess har jag åkt runt och överraskat vänner och bekanta och jag tror aldrig att jag har mått så bra förut.
Det enda som gjorde ont när jag åkte var att säga hejdå till min underbara och fantastiska värdsyster Seraina. Utan henne vet jag inte vad jag hade gjort. Jag är övertygad om att vi kommer hålla kontakten och jag ser fram emot att få åka till Schweiz och hälsa på! Jag älskar och saknar dig Seraina!
Visst är det synd när saker inte blir som man har tänkt sig. Men jag ångrar inte en minut att jag valde att åka hem, för nu är jag faktiskt lycklig igen.
Angående bloggen vet jag inte riktigt vad jag ska gör än. Kanske uppdaterar jag någongång under våren och berättar vad jag sysslar med nu när jag inte går i skolan. Jag måste bara lista ut det själv först :)